Skärpt ton: – Licensjakten ett brott mot EUs miljölagstiftning

Etappmålet på högst 210 vargar är oförenligt med EU:s regelverk. Sverige har dessutom brutit mot lagstiftningen genom att tillåta upprepade licensjakter på en strikt skyddad och hotad djurart utan begränsningar.


I samband med förra årets licensjakt på varg anmälde fyra miljöorganisationer Sverige till EU-kommissionen. EU ger nu miljörörelsen rätt på de viktigaste punkterna. Licensjakten på varg bryter mot EUs naturvårdslagstiftning.
– Det är allvarligt att frågan måste gå så här långt och ett misslyckande för regeringens vargpolitik, säger Peter Westman, naturvårdschef på WWF.
– Vi välkomnar kommissionens beslut. Det är av stort värde att ärendet granskas noga från kommissionens sida, eftersom det saknas möjligheter till rättslig prövning av jaktärenden i Sverige, säger Svenska Rovdjursföreningens generalsekreterare Ann Dahlerus.
I över ett år har EU och regeringen haft en dialog om licensjakten på varg. Samtidigt har WWF, Naturskyddsföreningen, Svenska Rovdjursföreningen och Djurskyddet i Sverige försett EU-kommissionär Janez Potočnik med fakta och information om den svenska vargstammen.
– Det är förvånande att miljöministern har stått fast vid sin linje trots den hårda kritiken från EU. EU-kommissionen anser att Sverige ännu inte har anpassat sin politik för skydd av utrotningshotade vargar i linje med EUs regler om naturskydd, säger Tom Arnbom, rovdjursansvarig på Världsnaturfonden WWF.
Nu skickar EU-kommissionen ett motiverat yttrande till Sverige med uppmaningen att ändra vargpolitiken. Regeringen har två månader på sig att svara. Om det misslyckas riskerar Sverige att dras inför EU-domstolen.
– Regeringen måste nu ta sig ur den återvändsgränd den hamnat i. Den måste söka lösningar som inte är oförenliga med EU:s lagstiftning. Den måste stå upp för att Sverige ska ha en livskraftig vargstam och börja arbeta utifrån en sansad och realistisk bild av hur opinionen i vargbygderna ser ut och hur stora problem vargen faktiskt orsakar. Att låta ärendet gå vidare till EU-domstolen skulle bara förlänga och fördjupa motsättningarna i Sverige ytterligare, säger Dahlerus.

Oenigheten gäller bland annat fyra områden:

  • Upprepad licensjakt på en strikt skyddad och hotad art utan att villkoren för undantag i EU-lagstiftningen uppfylls.
  • Effektiva åtgärder för att åtgärda inaveln genom att naturlig vargmigration till Sverige underlättas eller aktiv förflyttning av vargar.
  • Att ta fram en godkänd förvaltningsplan för vargen som ska genomföras
  • Begränsningen av antalet vargar i Sverige till 210 individer
  • EU-kommissionens pressmeddelande

    Carlgren kommenterar EUs beslut

    Dagens Industri en av alla tidningar som skev om saken under dagen

    Annonser

    Varghanen sköts med bara sex timmar kvar på jakten

    När det återstod bara drygt sex timmar av skyddsjakten föll hanvargen som rivit från runt Alvdal i Norge.


    Med bara några timmar kvar på skyddsjakten sköts en varghane i Alvdal i Österdalen tidigt på tisdag morgon.
    Skyddsjakten har pågått sedan förra torsdagen utanför Alvdal.

    Vargen har inte precis varit diskret utan lämnat efter sig både döda och skadade får och lamm.
    Den kommunala jägargruppen som fick uppdraget att jakta på vargen har därför inte haft några problem att veta var vargen har hållit hus.
    Mest har det handlar om jakt om nätterna. Klockan var inte mer än halv fem på morgonen då vargen dök upppå en väg och sköts.
    Hanvargen vägde 44.5 kilo och eftersom den ätit en del får under de sista dagarna kan man förmoda att den hade några kilo fårkött i magen och egenvikten därför torde ligga ca fem kilo lägre.
    Vargen är varg nr 36 att dö i Skandinavien i år så här långt. Åtta av vargarna har dött i Norge.

    Kända döda vargar så här långt:
    1 hanvarg skyddsjakt Alvdal Norge – 14 juni
    1 tikvarg skyddsjakt Hurdal Norge – 3 juni
    1 tikvarg trafikolycka vägen Leksand – Sågmyren – 26 maj
    1 hanvarg** trafikolycka E18 Lekhyttan – 17 maj
    1 hanvarg** sköts i skyddsjakt på Gällivare skogssamebys betesmarker – 15 maj
    1 hanvarg sköts på §28 i kalvningsområdet i Idre – 11 maj
    1 upphittad varg/djurkropp vid järnvägen i Töftedal i Dals Eds kommun – 1 maj
    2 har dött i norska trafikolyckor – 7 januari Trysil – 5 mars Femunden
    1 har licensjagats i Norge på Sörlandet i kommunen Froland – 26 februari
    3 har dödats under licensjakt utanför den fredade vargzonen i östra Norge – 15-16 februari
    1 har skyddsjagats i Värmland efter licensjakten – en skabbvarg som var i så dålig kondition att den jagade talgbollar i trädgårdar i Munkfors – 9 februari
    1 har tjuvjagats på en sjö i södra Bollnäs kommun. Enligt polisutredningen har den först körts på av en skoter och sedan slagits ihjäl innan förövarna försökte gömma den iland – 6 februari.
    2 har skyddsjagats i Jämtland – hane Handödalens och Mittådalens sköts från helikopter i Särvans dalgång norr om Hede plus en genetiskt viktig hanvarg** hos Tåssåsens samebys – 17 januari
    19 sköts under den svenska licensjakten och – 15 januari-15 februari

    Fotnot: *invandrad varg **avkomma till invandrad varg

    Lätt trafikskadad vargtik sköts sönder och samman under tre dagar

    Efter tre dagars jakt och flera skadeskjutningar fick den unga vargtiken äntligen dö.


    Sent fredag eftermiddag 3 december sprang en ung vargtik in i en bil och blev liggande på vägen i Östmark i norra Värmland. Där låg hon i cirka tio minuter i väntan på att polisen skulle komma till platsen.
    Vi har nu läst obduktionsprotokollet – de skador som vargtiken fick vid kollisionen bedöms som lindriga och skulle inte haft någon större påverkan för ett fortsatt liv.
    Ändå jagades hon i tre dagar och sköts bokstavligen sönder och samman innan hon till slut dödades av ett skott som trängde in i främre delen av ländryggen som slog sönder ryggkotpelaren och lever.

    De som hade kolliderat med vargen hade larmat polisen och undrat om de skulle avliva vargen – genom att köra över den med bilen, enligt en intervju i Nya Wermlands-Tidningen. De hade varken vapen eller annat som kunde användas för avlivning av en varg.
    – Absolut inte svarade polisen, vi är på väg! Och vargen fick ligga.
    Efter ca tio minuter reste sig plötsligt vargen och försvann ut i mörkret. Det finns en film från tillfället, tiken är lite vimmelkanting men man kan inte se någon hälta.
    Polisen dröjde och ytterligare tid förflöt innan de är på plats. Mörkret och den djupa snön gör det omöjligt med ett seriöst eftersök. Eftersöket inleds först under lördagen.
    Det som sen sker är en tragedi. Ett drama där alla inblandade har anledning till självrannsakan. Frågan är om det inte handlar om ett allvarligt jaktbrott och kanske också djurplågeri.
    Från fredag kväll en kort stund och under lördag, söndag och måndag förföljdes den unga vargtiken av en uppbåd skjutglada jägare. Det sköts många skott under dessa tre dagar, de flesta långt ifrån jägarmässiga. Vid minst ett tillfälle användes hagelgevär, för vargjakt anbefalls Klass 1-vapen.
    Obduktionsprotokollet från Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, berättar tydligt och klart vad som hände under de följande dagarna där ute i vargreviret dit den påkörda vargen sökte sig efter olyckan.

    Vi varnar för obehaglig läsning: Skottskador från kulvapen sågs i hasleden i vänster bakben, där skelettet var krossat i flertal bitar. Detta sår var inte helt färskt, och bedöms kunna vara en träff från påskjutningen dagen efter trafikskadan (dvs skadan bedöms vara något dygn gammal).
    Vidare sågs helt färska skottskador från kulvapen i underkäken som var söndertrasad och i höger frambens underarmsben som var avskjutna strax under armbågsleden.
    Ytterligare en färsk sårskada från kulskott sågs i främre delen av ländryggen, skjutet vinkelrätt mot vargens högra sida.
    Ryggkotpelare och lever av sönderskjutna. Detta var ett dödande skott.
    Cirka 19 hagel sågs utspridda över hela kroppen vid röntgenundersökningen, med helt färska blödningar runt hagelperforationerna i hud och underhud.
    Utöver skottskador sågs enbart en inte helt färsk mjukvävnadsskada runt höger framben handlovsled, där lederna innehöll något blodtillbland ledvätska och blodtillblandad vätskeansamling återfanns i underhuden i området – och detta bedömer veterinärena vid SVA som den skada som vargtiken ådrog sig då hon sprang in i sidan på bilen. Hon blev alltså inte påkörd som det lite slarvigt skrivs så fort ett djur kolliderar med en bil (Vts anm).
    I övrigt sågs inga sjukliga förändringar vid obduktionen.

    Diagnos SVA: Skada på höger framben (bedöms som trafikorsakad skada), samt färska skottskador från tre kulskott samt ett eller fler hagelskott.

    Kommentar SVA: Skadorna från trafikolyckan bedöms ha varit begränsade och bör inte ha medfört kraftiga störningar för djuret när skadan läkt av.

    Vad är det vi läser i obduktionsprotokollet?: Vargtiken är bara lindrigt skadad, hon haltar och är säkert ganska omtumlad efter att ha sprungit in i sidan på bilen. Hon kvicknar till efter att ha samlat sig under tio minuter och är under stark stress eftersom det har samlats en del folk på platsen.
    Under lördagen påskjuts hon och skottet sliter sönder funktionen i hennes vänstra bakben.
    Under söndagen ringades hon och passkyttar ställdes ut. Skott avlossades utan att hon blev kvar. Här finns det anledning tro att det är en hagelbössa som användes. 19 hagel tränger in i den redan sargade och sönderstressade vargkroppen.
    På måndag kom äntligen, ja vi skriver äntligen, de avgörande skotten som får slut på vargtikens lidande.
    Flera skott skjuts, ett som trasar sönder underkäken, ett som sliter av benen i höger frambens underarmsben och så slutligen det dödande skottet som träffar i främre delen av ländryggen, skjutet vinkelrätt mot vargens högra sida, och sliter sönder ryggkotpelare och trasar sönder levern.
    Den unga vargtiken blev varg nr 67 som dog under 2010 i Sverige och Norge.

    Artikel i NWT

    Finska vargar ska ge svenska vargar nya gener

    Finska vargar ska ge den skandinaviska vargstammen friska gener.


    I dag kom Naturvårdsverket med besked om hur inplanteringen av varg ska gå till. Några nya tankar uöver det som tidigare sagts i höst presenterades inte.
    Kortfattat kan man säga att det ska ske med en kombination av utsättning av valpar i befintliga lyor och utsättning av vuxna könsmogna vargar, plus att också flytta finska vargar, som vandrat in till norra Sverige och norra Norge, ner till den skandinaviska vargpopulationen.
    De valpar som ska sättas ut ska tas fram på olika sätt: Valpar från befintliga vargar i svenska djurparker. Valpar från finska vuxna vargar som placeras i svenska djurparker. Varghonor i svensk djurpark insemineras med spermier från vild varg från annat land.

    De sex varglänen och ytterligare fyra län med spontana vargbesök ska nu var och ett komma med minst två förslag om var det inom det egna länet kan vara lämpligt med en utsättning.
    De tio länen är:
    Varglänen Västra Götaland, Värmland, Örebro, Västmanland, Dalarna och Gävleborg
    Län med spontana vargbesök Stockholm, Uppsala, Södermanland och Östergötland.

    Något förvånade gick alla media under dagen ut att vargar ska hämtas hit från Norge, och Finland. Finland kändes väl okey, men Norge.., vi trodde att Norge har samma genetiska problem som vi eftersom deras vargar härstammar från våra tre som invandrade i början av 80-talet.
    Visserligen har man en finsrysk hanne med en rekordkull på 11 valpar i år i Kynnareviret som gränsar mot norra Värmland, men de valparna har vi ju så att säga ändå.
    Läser vi Sammandraget nedan klarnar det lite vad gäller Norge. Sverige ska helt enkelt hjälpa finska vargar som tagit sig in i norra Norge att ta sig ner till Mellansverige där merparten av den skandinaviska vargpopulationen finnns. Alltså precis som man ska göra med finska vargar som tar sig in i Norrbotten och ofta inte kommer längre eftersom de hamnar mitt i samernas renskafferi med snabb död som följd.
    Den tjuvjakten är i princip sanktionerad av samhället eftersom man säger att etablerad varg inte ska finnas i renskötselområdet. En varg etablerar sig lätt i ett område fyllt med ren.

    Här hittar du hela rapporten, du kan också ladda ner den:
    Rapport vargflytt slutversion

    Här kan du läsa vad Jägareförbundet säger om Naturvårdsverkets planer:
    http://tinyurl.com/38yk7sg

    Här kan du läsa en dagen-efter-artikel i Svensk Jakt där Jägareförbundet förklarar för sina medlemmar varför det är så viktigt att inplanteringen blir bra – det ger en minimal vargstam:
    http://tinyurl.com/33ws7gq

    Sammandraget taget ur rapporten:
    Naturvårdsverket, Statens jordbruksverk och Statens veterinärmedicinska anstalt har fått ett uppdrag att redovisa rutiner för införsel och utplantering av varg i Sverige. En beskrivning av hur spontant invandrade vargar bör hanteras ingår också.

    Redovisningen ska ligga till grund för kommande beslut om en tillförsel av högst 20 vargar med östligt ursprung inom fem år som gynnar den genetiska statusen hos den skandinaviska vargstammen. Syftet är att genetiskt förstärka den svenska vargstammen, inte att öka antalet vargar. De tre myndigheterna har funnit att vargstammen kan förstärkas genetiskt med hänsyn till genetik, smittskydd och djurskydd.

    Naturvårdsverket, Statens jordbruksverk och Statens veterinärmedicinska anstalt har under arbetet med regeringsuppdraget haft som utgångspunkt att få in så många relevanta vetenskapliga underlag och synpunkter som möjligt. Arbetet har bland annat skett i dialog med i en särskild arbetsgrupp samt Rådet för rovdjursfrågor. Materialet har remitterats i två omgångar. Dialog och delaktighet är en nyckeln till ett framgångsrikt genomförande.
    Den skandinaviska vargstammen är i hög grad inavlad. Inaveln bör snarast brytas och långsiktigt minskas till en nivå under 10 procent från dagens nivå på cirka 30 procent, enligt genetikforskarna.
    Vargforskarna har räknat på genetiskt effektiva vargar, dvs de vargar som reproducerar sig. För att klara att upprätthålla en låg inavelsnivå, vilket är en förutsättning för en genetiskt livskraftig vargstam, krävs en fortsatt invandring av vargar, även efter en inledande förstärkning.

    Smittskyddsläget bland både tama och vilda djur är internationellt sett mycket gott i Sverige. Allvarliga smittor som kan spridas med vilda och tama rovdjur, såsom rabies och dvärgbandmask, förekommer inte i landet. Det unika läget bör bevaras utan att hindra naturliga rörelser över gränserna av inhemska vilda djur.
    Vargar med lämplig genetisk bakgrund finns framför allt i nordöstra Europa, inklusive Finland. Det är sådana vargar som invandrar spontant till både Sverige och Norge. Ryska vargar är dock olämpliga ur smittskyddssynpunkt. Baltiska vargar bör inte heller användas.
    De sex län som har reproducerande stam av varg bör främst vara aktuella för urval av utsättningsområden eftersom avsikten är att förstärka dagens vargstam. Men även fyra andra län som har enstaka revir och ofta besöks av varg bör välja ut områden.

    Myndigheterna föreslår en lista på kriterier att använda som stöd för att utse utsättningsområden som är lämpliga för både vargar och människor. De tre myn- digheterna föreslår också processer för att förankra urvalet av utsättningsområden då det är mycket viktigt att människor får möjlighet att lämna synpunkter.

    Det är lämpligt att fastställa mål för den genetiska förstärkningen av vargstammen. Det blir mot de målen uppföljningen sedan sker. Myndigheterna beskriver vilka insatser som bör göras.
    Myndigheterna bedömer att det inte krävs mellanstatliga avtal för att flytta vargar från våra grannländer utan att detta kan hanteras direkt mellan de nationella myndigheterna i första hand.

    Naturvårdsverket bedömer att det krävs två författningsändringar för att fånga och märka vargar på myndighetsinitiativ i syfte att genomföra bevarandeåtgärder.
    Myndigheterna redovisar olika möjliga tillvägagångssätt för att genomföra flytt av vargar. De olika tillvägagångssättens för och nackdelar diskuteras också. För att klara behovet av genetisk förstärkning av den skandinaviska vargstammen bedöms att flera av alternativen behöver genomföras parallellt. Av flera skäl kan inget al- ternativ ensamt tillföra den mängd nytt genetiskt material som krävs.

    De tre myndigheterna beskriver sex möjliga tillvägagångssätt att genetiskt förstärka den svenska vargstammen. Både införsel av vuxna djur och valpar är möjliga. För- och nackdelar med de olika alternativen beskrivs.
    Den mest långsiktiga lösningen efter den förstärkning på högst 20 vargar på fem år som regeringen beslutat om, är att underlätta för naturligt invandrade vargar att ta sig ner till den mellansvenska vargstammen. Detta medför dock vissa smittskyddsrisker, i första hand för rabies och dvärgbandmask, vilka beror på vilken metod som används. Om inga nya vargar kan vandra in i Sverige, ta sig ner till den skandinaviska vargpopulationen och reproducera sig efter de inledande förstärkningsåtgärderna kommer inavelsnivån hos den svenska vargstammen att åter att stiga.
    Övriga alternativ bedöms i nuläget innebära alltför stora risker beträffande främst smittskydd för att kunna användas.
    Remissinstanserna har efterfrågat en utredning av hur jakten påverkas av inflyttade vargar samt vilka kompensationsåtgärder som ska genomföras. De tre myndigheterna anser att detta bör utredas vidare.
    Kostnader för genetisk förstärkning av varg har kostnadsberäknats och konse- kvensbedömts. Även försök till analys av kostnadseffektivitet har gjorts.

    Antalet vargar i Skandinavien 193-235, i Sverige 162-198

    Skandulv har nu presenterat 2009/2010 års siffror över antalet vintervargar i Sverige och Norge efter licensjakten i januari. Norge har en egen liten stam på mellan 31 och 37 vargar. Ungefär lika många finns i de revir som gränsöverskrider till Sverige. Inklusive de norsk/svenska gränsvargarna har Sverige mellan 172 och 208 vargar i en beräkningsmetod, i en annan finns det i Sverige 172–206 vargar. Totalt på den skandinaviska halvön finns alltså någonstans mellan 203 och 245 vargar.
    I båda beräkningsmetoderna har man tagit hänsyn till de 39 som under inventeringen dödats på något sätt (en gps-märkt varg vandrade över till Finland). Sedan dess har, som vi vet, ytterligare tio vargar dödats. Så siffran som gäller för Skandinavien i denna stund är alltså 193 till 235 vargar. För enbart Sverige inklusive gränsvargarna är siffran 162-198.
    Våren 2009 fanns 23 par som fick valpar. Dessa par torde fått i snitt fyra valpar på spårsnö, alltså ca 90 valpar. Vi vet att det dött snart 50 vargar hittills sedan december 2009, vi borde ha en ökning på omkring 40 vargar i Sverige.

    Beräkning av det totala antalet vargar i Sverige

    Beräkningsmetod 1
    Vintern 2009/10 inventerades 176–189 vargar som stationära i flockar eller par i Sverige. Motsvarande siffra i Norge är 26–29. Efter beräkning blir det totalt 243–283 vargindivider i Skandinavien. När helnorska vargar dragits bort blir totalpopulation i Sverige 214–248 individer under vinterperioden, innan hänsyn tagits till kända döda vargar. Det finns 39 kända döda vargar under inventeringsperioden (inklusive vargar skjutna vid skydds- och licensjakt) samt en GPS-märkt varg i Norrbotten som vandrade ut till Finland. När dessa vargar dragits ifrån blir det beräknade totala antalet vargar i Sverige 174–208 vargindivider. I mars (utanför inventeringsperioden) registrerades ytterligare 4 döda vargar vilka inte inkluderats i beräkningen ovan.

    Beräkningsmetod 2
    Vintern 2009/10 har det hittills bekräftats 23 föryngringar i Sverige inklusive gränsrevir. Med en korrektionsfaktor som varierar mellan 9,2 och 10,7 innebär 23 föryngringar en total population på 212–246 individer, innan hänsyn tagits till kända döda vargar under inventeringsperioden. Efter att 39 kända döda vargar samt en GPS-märkt varg i Norrbotten som vandrade ut till Finland dragits ifrån blir den beräknade totala siffran 172–206 vargindivider i Sverige. Om ytterligare föryngringar registreras när fler DNA-analyser utförts ökar det totala antalet vargar i Sverige.

    Läs gärna 600 valpar födda sedan 1997/98: http://bit.ly/cdWFbL

    Nio hundar och 200 ensilagbalar skadade eller dödade av rovdjur i Gävleborg

    2009 blev ett bra år i länet vad gäller angrepp från rovdjur på tamdjur, gröda och hundar.
    – Ett superbra år, med få skador, säger Daniel Hansson, rovdjurshandläggare på länsstyrelsen till helahälsingland.se.
    Skadade eller dödade djur är hundar, får, tamhjort och bin. Ensilagebalarna är björnen skyldig till. Den har ocks fåren och bina på sitt samvete. Lo tog hjortarna och varg attackerade de nio hundar som antingen dödades eller skadades.
    Hela artikeln här: http://tinyurl.com/35hvmqg

    Under 2009 dödades i hela landet 32 hundar, sannolikt av varg i de flesta fall.

    I år har så här långt två hundar dödats av varg, i båda fallen har angreppen skett nära gårdshus.

    Varg skall inte vara ett jaktbart vilt – Jägareförbundet fråntas viltvårdsansvar

    Charlotte Swanstein blev ursinnig på vargjakten i vintras och har sedan dess jobbat på att kartlägga bristerna i dagens viltvård. Arbetet resulterade i dekretert Lex Jakt som i princip går ut på att vargen inte längre skall vara ett jaktbart vilt, men också inskränkningar i Jägareförbundets inflytande på jakten över huvud taget. Dekretet har hon skickat till ansvariga politiker som hon menar har för dålig kunskap i viltfrågor för att kunna ta avgörande beslut i dessa frågor.
    Charlotte Swanstein är hundpsykolog, författare, lärare från Helsingborg

    Här är hennes Lex Jakt.

    • Varg skall inte vara jaktbart vilt. Varg bör ses som den mångfalds
    katalysator, den är. Den genetiska variationen måste ökas och det sker
    lämpligast via flertalet invandrande vargar. Denna invandring kan
    skyddas med hjälp från vår ursprungsbefolkning, Samerna. Skyddsjakt
    på varg bör övervägas extra nogsamt och bör endast ske när alla andra
    metoder för att skrämma iväg djuret/djuren inte lyckats.

    • Kriminalisering av försök till och förberedelser av jaktbrott bör ske
    ytterst skyndsamt. Landsbygdsbefolkningens oro för att våga anmäla
    jaktbrott och eller förberedelse till det, måste tas på allvar och dessa
    vittnen skall skyddas, märkbart.

    • Jägarförbundens partnerskap med staten för viltvården dras in.
    Naturvårdsverkets personal utökas, så att lokal förankring och lokal
    kännedom upprätthålls av viltvårdare inom Naturvårdverkets tjänst.
    Viltvårdsfonden styrs om för att täcka denna utökning av personal och
    deras tjänsteutövning för viltvården.

    • Jaktvapenlicenslagen ses över, så att uppskjutning måste ske vart tredje
    år, för att säkerställa skyttekunskapen och för att upprätthåll kontakt
    med innehavare av vapen.

    • Jakt med fällfångst av lo förbjuds.

    • Lagen kring fällfångst bör snarast ses över och bör bland annat
    innehålla bättre kontroll av att vittjning sker i tid och korrekt av
    fällorna. Att fällorna inte utgör någon risk för djur och fåglar under icke
    jakttid ska säkerställas. Kontrollen av funktionsdugligheten av fällor
    förstärks.

    • Jakthundens rättigheter skrivs in som lag och efterlevnaden
    kontrolleras. En kontrollmöjlighet är via vapenlicensinnehavets
    varande. En annan via jaktledaren och en tredje via speciell
    hundkontrollant, inom djurskyddet.

    Bakgrund till Lex Jakt – ett dekret till Sveriges riksdag och regering

    Vargen berör svenska hjärtan
    Det trodde väl ”ingen”, att vargjakt 2010 skulle ta sig sådana proportioner i
    uppmärksamhet och att det i dess kölvatten bara fortsätter med protesterna.
    Forskare, landsbygdsbefolkning och svensken i allmänhet upprörs av denna
    jakt. Troligen för att vargen står närmre folks hjärta än vad mången trott.
    Kanske för att vargen mer än något annat djur representerar mångfalden,
    individualiteten, flocksamverkan och naturens innersta kärna, viljan att leva.
    Men kanske främst för att vargjakten inte var befogad och för att den sköttes
    med sämsta möjliga medel. Vem som helst som innehade jaktvapenlicens
    kunde få chansen att skjuta varg och få behålla dess skinn. Det innebar som vi
    alla vet, att både hög skadeskjutning blev resultatet och att illviljan fick råda,
    då man ringade in alfapar och dödade båda djuren, trots att de hade
    ungvalpar. Alla de fyra argument som framfördes som skäl till licensjakten på
    varg, blottlades ett efter ett som inkorrekt.

    Myndighetsansvar för de anställda
    Personer som är anställda i statens tjänst på Naturvårdsverket, för att
    kontrollera faunan, hotas av personer som inte tycker lika i rovdjursfrågan.
    Det sker brott såsom rejäla hot och trakasserier av olika slag mot dessa
    statsanställda för att de utför sitt arbete. Det syns ytterst märkligt. Inte kan
    det vara annat än en blunder att Naturvårdsverket inte har korrigerat
    säkerhets- och arbetsmiljöproblemen för sina anställda.
    Respekt mot landsbygdens befolkning genom fungerande lagar mot illegal jakt
    En anständighet mot landsbygdens befolkning vore att införa den
    kriminaliserig av jaktbrott och anstiftan mot jaktbrott, som legat på regerings
    bord under en alltför lång tid, närmre bestämt tio år och vilken senast
    ignorerades att ingå i rovdjurspropositionens beredning under hösten 2009.
    Förslag på åtgärd från WWF: s:  Försök och förberedelse till grovt jaktbrott
    kriminaliseras. I jaktlagen (1987:259) införs en ny paragraf 44 a som
    kriminaliserar försök och förberedelse till grovt jaktbrott genom en
    hänvisning till brottsbalkens 23 kap.

    Med inrättande av denna lag kan lagvårdande myndighet få verktyg till att
    beivra och att fälla personer för denna typ av brott. En del av brottsligheten
    har kommit upp i ljuset tacka vare dokumentären ”Vargkriget”, som sändes 2
    maj 2010 i SVT 2. Dessutom kan landsbygdens befolkning äntligen få känna
    sig trygga fullt ut, bli respekterade och därmed våga anmäla även jaktbrott.
    Om detta inte åtgärdas snarast förefaller det som om riksdag och regering i
    princip står bakom männen som bedriver illegal jakt.

    Den som ser jaktbrott ska anmäla
    Jaktbrott kan även beivras via inrättade av ny lag som tilläggs lagrummet om
    rätten till jaktvapenlicens; kollektivt ansvar sätts i samband med
    vapenlicensinnehavaren genom att beivra och att anmäla vetskap om jaktbrott
    och själv avstå från sådan handling – det ger rätt till jaktvapenlicens efter
    godkänd uppskjutning och sedvanlig kontroll i brottsregistret. Vi har
    motsvarande lagar inom den sociala sektorn för att beivra misstänkt
    barnmisshandel så juridiskt är detta inte något nytt. Dessutom bör
    uppskjutning ske vart tredje år – som försäkring om god skyttekunskap.
    Frivilligorganisationer ska inte agera som tillsynsmyndighet i rättstaten
    Svenska Jägarförbundets roll som uppdragstagare åt staten för jakten och
    viltvården har visats sig precis så oduglig som många svenskar så väl uttryckt
    under bland annat denna långa vår – 2010, vilken startade med vargjakten.

    Det ska inte glömmas att licensjakten på varg har tillkommit på grund av
    jägarförbundets ”sakkunskap” om behovet och enorma möjligheter för
    lobbying för just medel som de får av staten som viltvårdare.
    Med osvikliga tilltro till Jägarförbundets kunskap och dess välvilja om vår
    natur och fauna har statens inrättat ”partnerskap” med dem i frågan att
    förvalta vårt vilt – av bara gammal hävd från 1930-talet utan att ha utvärderat
    denna verksamhet ordentligt. Av hävd jagar herremän, och i dagens samhälle
    kanske herremännen också är riksdagsmän, därav ”enkelheten” att
    utlysa/behålla Jägarförbundet som förvaltare. Oavsett sanningshalten i
    påståendet blir felaktigheten av denna tilltro allt tydligare. Allt fler aktörer
    visar upp den totala bristen på kontroll som Jägarförbundet har för
    viltvården. Man är politiskt inte ens överens om begreppets innehåll – var
    finns ”vården” i viltvård?

    Jägarförbundet saknar inre organisatorisk kontroll
    Svenska Jägarförbundet har gått med på inplantering av några få vargar
    under en begränsad tid mot att jakt på varg blir årlig – dock är det inte så att
    ledningen i Jägarförbundet lyckats få med hela organisationen. Både Dalarnas
    och Värmlands distrikt säger nej till inplantering av varg, de säger även nej till
    varg totalt. Mörner och hans närmsta kolleger i förbundsstyrelsen säger ja till
    statens beslut, men förbundet säger: Nja? En av alla sprickor som klart visar
    att Jägarförbundet inte ens har den interna makt de vill påskina sig inneha,
    för att förvalta Sveriges vilt.
    Hade jägarförbunden varit så välvilliga och kompetenta för vår fauna, som det
    ständigt proklameras, både genom att staten årligen ger dem gigantiska
    summor av skattemedel (49 miljoner kronor 2009), för viltvården, hade vi
    sluppit den mediala uppmärksamheten kring tjuvjägare och andra
    tillkortakommanden från vargjägare. Det gäller förbundets eget uttalande
    kring kompetens och omsorg om viltet, men tydligen ändå utan förmågan att
    ”hålla rent framför egen dörr”. Då hade vi sluppit se ”Vargkriget” på SVT.
    Istället för att ta itu med problemen har Jägarförbundet försökt ducka – illegal
    jakt på varg i vårt land av en militant grupp och jägarförbundet blundar?
    Sanningen mer än naggas i kanten. Jägarförbundet vill jaga, de vill vara
    största och helst det enda jaktförbundet i landet och man vill inte bli
    ifrågasatt, jakten är helig – alltså ett egenintresse som ska vårda vår mångfald
    och åsidosätta djurskyddslagarna?
    Ingen viltvård, men utrotning
    Jägarnas riskförbund har uttryckligen sagt att de inte vill acceptera varg i vårt
    land. De personer som figurerade i ”Vargkriget” och som var medlemmar i en
    jakt organisation var det just hos riksjägarna. ”Vargkriget” handlade om
    illegal jakt på varg – till syfte att utrota djuret, med alla till buds stående
    medel. Och de drar sig inte för rejäla hot mot folk som försöker stoppa dem,
    det var dessutom avslutningsorden i dokumentären ”Vargkriget”.
    En liten oorganiserad klick av jaktlicenshavare ska bestämma?
    Sveriges befolkningsstal var i mars 2010 9 345 135 personer, 2 % av dessa är
    jägarförbundsanslutna jägare. 484 005 innehar jaktvapenlicens, alltså 5,2 %
    av befolkningsmängden. Långt många fler än dessa procenttal av befolkningen
    är naturkännare, naturbesökare, naturarbetande, naturboende. Så att dessa 2
    – 5,2 % av befolkningen ska ha 100 % rätt till beslut kring svensk viltvård är
    inte bara odemokratiskt utan även lagvidrigt. Av de som är innehavare av
    jaktvapenlicens i Sverige är det endast 38 % som är medlemmar i någon
    jaktförening.

    Jaktvapenlicens innehas totalt av 5,2 % av svenska befolkningen, varav en stor
    del endast är jägare för någon vecka per år. Kanske en korrekt siffra är att
    drygt 1 % av Sveriges befolkning som innehar jaktvapenlicens jagar mer eller
    mindre ”kontinuerligt” under året i olika typer av jakt.
    Ingen kontroll av jaktvapenlicens idag

    En märklighet i samband med jaktvapenlicens är den att när man väl fått
    licensen så är den livslång. I princip försvinner den aldrig. Grövre brott och
    rattfylleri upphäver rätten till vapenlicens tills det att brottet är sonat – sedan
    återgår vapenlicensen utan uppskjutning eller annan kontroll. Det finns heller
    ingen fast åldersgräns för jaktvapenlicens utan barn kan med vuxna få skjuta
    också utan egen licens. Idag finns det gott om bevis på jaktbloggar på internet
    av hur lågstadiebarn skjuter skogens djur både med jaktvapen och handvapen
    i sina föräldrars närvaro. Det har också hänt en del olyckor då barn blivit
    skjutna eller skjutit någon av misstag.

    Dags att göra en revision av jakt- och fiskekontrollen
    Det finns ett stort behov av att titta närmre på landsbygden, naturen, jakten
    och fisket. Ingen genomlysande, sammanhängande och miljömässig kontroll
    av jakt och fiskerätten har gjorts, på årtionde. I en demokrati är naturen med
    dess fauna medborgarnas, främst. Uttalad politik kring mångfald i naturen
    och undertecknande av EU: s Art- och habitatdirektiv, som är en del av EU:s
    grundfördrag och därmed lag även i Sverige. Det gör det omöjligt att
    nonchalera årets uppmärksammade vargjakt och därmed jakten som sådan i
    vårt land.

    Det är inte bara önskvärt utan ett krav att Sverige fortsätter att ha
    grundmurad inställning till en god djurskyddslag och ett brett perspektiv
    inställt på mångfald, i naturen. Det som helt saknas är kontroll av att detta
    efterlevs, vilket är en skandal och helt förbluffande av en nation som vår – vi
    som ständigt skanderar rätt och riktigt, världen runt kring mångfald och
    fauna.

    Är fällor modern jakt?
    Svenska Jägarförbundets ordförande T. Mörners liksom Mikael Karlsson
    ordförande SNF och informationspolis för Dalarna Stefan Dangardt talde om
    dokumentären ”Vargkriget” i SVT: s ”Go morron Sverige” den 3 maj. Under
    detta samtal säger bland annat Torsten Mörner: ”Vi har tusentals av
    Värmlands tunnelfälla ute i skogarna”. Det får mig att undra över fällor, är det
    jakt? Sköts denna jakt korrekt mot djuret? Det finns otaliga vittnen kring
    jaktbrott vad gäller fälljakt, såväl på fågel som på däggdjur. Detta är
    ytterligare brott som begås i viltvårdens namn, brott som måste börja ses över
    och hanteras samtidigt som det krävs en ny definition i lagen av jakt.
    Onödigt många typer av fällor är det som godkänts av Naturvårdsverket.
    Nitton (19) olika för mus, trettiofem (35) olika för grävling, tjugosex (26)
    olika för räv, fem (5) olika för lo, femton (15) olika för skata och kråka, fyra
    (4) för duvhök – men är inte den fridlyst? Vem kontrollerar att dessa fällor
    endast är brukbara under jakttid? Vem ser till att jakten med fälla sköts enligt
    restriktionerna för vittjande av dem? Svaret är enkelt – i princip ingen, här
    litar man på att jägaren sköter sig. Tyvärr ingen god idé då fallet inte är så.
    När offret är ett djur som inte kan försvara sig mot jägaren eller staten då
    krävs i alla fall en tillsyn värt namnet av myndigheterna.

    Den uråldriga rätten är en myt
    Jakt i sig en ”uråldrig rätt” har hörts på senaste tiden som argument och
    därmed ett godtyckligt ställningstagande till rätten att välja vilket djur som
    skall få leva, för att denna rätt skall införlivas för befolkningen med
    jaktvapenlicens. Varför hänvisa till något som inte finns skäl att längre kunna
    hävda? Då var det för att folk skulle få mat på bordet och freda sig i ”laglöst”
    land, nu är inte behovet där mer än för nöjes skull. Vidare jagas det ju inte
    idag som förr i tiden, utan idag har jägare ultramoderna vapen, lasersikt,
    signalspaning och GPS. Inte mycket av gammal tradition när det gäller
    vapnen.

    Skydd av tamdjur är inte samma sak som dödsdom för rovdjur
    Skydd för tamdjur på bete, alltså en paragraf i djurskyddslagen – den innebär
    inte att rovdjur skall skadeskjutas, förföljas, matas med åtel av något slag och
    eller skjutas annat än för skyddsjakt och då skall föräldrar med valpar/ungar
    vara skyddade.
    Skydd av tamdjur betyder just att tamdjur ska skyddas, vilket kan ske på flera
    sätt utan att det innebär dödande av rovvilt.
    I redovisningen ”Faktaunderlag till Viltförvaltningsdelegationen i Gävleborgs
    län” som tagits fram av Anders Ekholm, representant för denna, åskådliggörs
    resultat av relativt aktiva åtgärder för tamdjursskydd mot rovvilt i länet,
    vilket visar att trots förekomst av samtliga ”de fem stora”, har
    rovdjursangrepp minskat och är låga i länet. Och att fler effektiva åtgärder
    finns att införa för skydd av tamdjur. Ett län med mycket rovdjur och en ökad
    fårnäring visar att rovdjursangreppen är mycket få, en glädjande nyhet som
    talar för att de skyddsåtgärder som finns för tamdjur mot rovdjur fungerar
    nära nog till hundra procent, då de används.

    Stopp på civila amatörer i viltvårdsdelegationerna genast
    Trots dessa ”positiva” siffror är risken stor att varje viltvårdsdelegation
    kommer att medge större jaktuttag på rovdjur och då främst på varg än vad
    som är behov av för skydd av tamboskap och för naturens välmående, då
    parterna i viltvårdsdelegationen till huvudsak består av fler civila människor
    med intresse för jakt än av människor med intresse för och kunskap om
    samverkan i naturen för att uppnå balanserad mångfald, av densamma.
    Därav förkastas de felaktiga nyinrättade viltvårdsdelegationer i länen.
    Naturvårdsverket är den myndighet som lämpligast ser till naturens balans
    och skall därmed vara den som råder över jakttryck och skyddsjakt, även i
    fortsättningen. Personalstyrkan bör utökas rejält, så att lokala förankringar
    och större lokalkännedom upprätthålls, hit bör också viltvårds pengar styras.
    Dessutom måste personalens jävförhållanden prövas i vanlig ordning, så
    kopplingarna till jakt utreds ordentligt innan någon utöver tillsyn på jakt och
    viltvård.
    Jägarförbunden får bedriva den verksamhet de gör som en ideell organisation
    för sitt intresse men utan styrmedel för viltvården i sig.

    Jakthundarnas situation måste säkerställas
    I detta dekret finns också all anledning att titta närmre på jakthundens
    situation, dess liv och hundhållningen som sådan. Jakthunden är i allra högsta
    grad påverkad av jakten som sker i vårt land, genom sin insatts i den samma.
    Det borde kräva en stark kontroll av förmågan till korrekt hundinnehav och
    brukandet av hunden i skog och mark. Inom jakten är vården av arsenal och
    persedlar mycket viktig del för att jakten skall kunna bedrivas på bästa sätt,
    varför gäller inte detta hunden?
    Har sällan hört så lite om en så känd skandal, som vildsvinshundarnas öde.
    Det handlar om fel raser, fel injagning, för lite kännedom om ”grisens”
    förmåga och ofta dåligt skytte. Jakthund på ”gris” lappas inte så sällan ihop av
    veterinärer mer än en gång i veckan och sedan? Släpps hunden iväg igen? Har
    inte veterinärerna en skyldighet att värna hundens liv och hälsa? Alltför
    många runt vildsvinsjakten känner till dålig och felaktig hundhållning och
    felaktig jakt med hund, ändå bara fortgår det. Hur är det med
    jägarförbundens omsorg om viltet här och om jaktkamraten hunden?

    Jakthundens rätt kan kontrolleras genom vissa insikter

    a) Genom utbildning av jakthund med doftdiskriminering, vilket kort innebär
    att man lär hunden att använda sitt främsta sinne – doftsinnet, för sökande av
    vilt och eller undvikande av fel viltslag. På detta sätt undviks vargmöten för
    jakthund i stor utsträckning och icke jaktbart viltslag undviks också på detta
    sätt. Jakten blir kortare, lugnare och mer ren.

    b) Utbildning av hundägaren kring hundens fostran genom etologiska och
    moderna träningsmetoder – som det är idag är de flesta jakthundar inte
    tränade i samverkan via etologiska metoder. Etologi är läran om djurs
    beteende. Etologiska metoder innebär att människan lär sig förstå hundens
    språk och dess sätt att lära, och arbetar efter detta sätt med inlärning.
    Inlärning via etologiska metoder innebär i stort också att inlärningen sker
    med positiva belöningar för rätt och ignorans för fel. Redan som valp bör
    hunden tränas för samverkan med denna metod. För att få hunden/eleven att
    förstå vad som väntas av den och för att lära sig knyta an till flockvillkoren är
    det viktigt att flocksituationen, både under direkt träning så väl som till
    vardags, är av auktoritativt förhållningssätt mot hunden och att sådan
    stämningen råder i flocken.

    c) Hundar är flockdjur vilket innebär att de är intresserad av att samverka
    med flocken dagligen och oftast stundligen, detta innebär att hundgård endast
    bör vara en tillfällig lösning för hunden, precis som djurskyddslagen
    tillskriver, vilket jag vill påstå inte är fallet. Jakthundar sitter alltför lång tid i
    hundgård och de har alltför lite gemenskap med sin flock rent vardagligt,
    vilket klart försämrar relationen till ägaren, samarbetet vid jakten och för att
    inte tala om hundens liv. En jakthund skall dessutom fysiskt tränas upp inför
    jaktpassen och varvas ned efter att jaktsäsongen är avslutad, enligt adekvat
    fysiologiska träningsmetoder. Det är inte att springa vid bilen eller cyklas med
    en vecka till fjorton dagar innan jakten sätter igång.

    d) Förutom detta skall hunden hållas väl genom god kondition, årliga
    vaccinationer, allmän omvårdnad så som kloklippning, pälsskötsel, tandvård
    och få god kvalité på sitt foder. Rent generellt kan sägas att alltför många
    jakthundar inte sköts om på det sätt en ”jaktkamrat” bör skötas och som
    stipuleras i djurskyddslagen.

    Vargen är en värdefull toppredator
    Sist men inte minst är kanske det märkligast att man i princip, aldrig hör i
    vargdebatten och från beslutsfattare den roll som varg utgör som toppredator.
    Den ”insatsen” är i högsta grad en stor del att ta hänsyn till, varg bygger
    faktisk upp och håller vår natur ”frisk”. Särskilt märkligt och dessutom direkt
    pinsamt är det att man är så tyst om vargens roll i naturen i år, då vi firar EU:s
    år för biologisk mångfald, något som Sverige initierade under sitt förra
    ordförandeskap.
    Om man talar mångfald kan man inte samtidigt tala om vargjakt, i synnerhet
    inte på det lilla antal vargar vi ha i vårt land och på den begränsade ytan, de
    ”tillåts” vara på. Mångfaldsstörningen hänger dels samman med mycket hög
    del av klövvilt då främst älg, i paritet till rovvilt/varg. Dels med andra
    störningar i naturen så som skogsbruk, kemikalier och utarmning av andra
    arter.
    Mångfald innebär ett slags symbiotiskt förhållande insekter, groddjur, växter,
    pollinatörer, fåglar, däggdjur emellan. Vargen är det ända rovdjuret i vårt
    land som året runt lämnar så pass mycket as efter sina måltider att det direkt
    påverkar övriga djurarters möjlighet att överleva, i synnerhet vintertid. Detta
    borde göra att vi värnade vargen mångt mycket starkare än vad denna vår har
    påvisat.
    Det påstås dessutom att fjällrävens överlevnad i vårt land direkt hänger
    samman med vargförekomsten; varg spridd i större delar av landet, då alltså
    även mot fjällrävens område, ger större trolighet för föda i form av as för
    fjällräven. Och populationen kan få föryngringar och växa – nu är den nära
    nog utrotad, i vårt land.
    En frisk och varaktig vargstam i hela landet, inklusive delar av
    renbetesområdet är en självklarhet. Liksom det är en självklarhet att samerna
    skall ha korrekt betalt för rovdjursriven/dödad ren. Samer, naturfolk eller
    ursprungsbefolkningar är de som verkligen värnade/värnar naturen – det är
    det ”civiliserade” samhället som stör ”gamla vanor” och som även gör livet
    svårt för dem. Dessutom kan man tycka att samerna borde ha något mer
    ursprungligt sätt att ta hand om sina renar, genom mer form av vall/närvaro
    åtminstone tidvis. Det är ju trots allt genom att staten och kyrkan har
    förtryckt samer som deras geografiska och andra möjligheter att leva i
    enlighet med traditioner har försvårats.
    Med acceptans och uttalande från samerna om mångfald, kan varg lättare
    vandra in i vårt land från öst och på så vis minska på inaveln i vår vargstam.
    Naturlig invandring är alltid att föredra, dels eftersom det troligen är det
    starkaste djuret som klarar denna ”resa”, dels för att varg inte går att
    ”bosätta” på speciell plats, det är ett vandrande flockdjur som söker optimal
    möjlighet till att nå partner och för dem att fina eget revir.
    Slutligen låt oss inte glömma att våra kära hundar härstammar från vargen.
    Vi ska respektera och lära oss mer av detta värdefulla djur och inte utrota det
    i vårt land.
    Charlotte Swanstein
    Hundpsykolog, författare, lärare
    Helsingborg

    Charlottes hemsida http://www.fidos.se/ där du kan ta hem en pdf för Lex Jakt

    FAKTA
    Sveriges Jägarförbund har 185 000 medlemmar, därav är knappt 14 000
    kvinnor och 16 000 är ungdom, (ungdom räknas upp till 23 års ålder). Alltså
    består jägarförbundet av 155 000 vuxna män.
    Jägarnas riksförbund som nyligen fick en kvinnlig förbundsordförande,
    Solveig Larsson, har 29 000 medlemmar – varav 1 827 är kvinnor.
    Sveriges Yrkesjägarförening har 150 medlemmar vilka i huvudsak är
    arbetstagare på gods, herresäten och i kommuner.

    Lite jakthunds statistik från Agria försäkringsbolag, daterat 2009;
    434 jakthundar dog i trafiken, 39 jakthundar drunknade, 12 jakthundar
    skottskadades, 42 jakthundar skadades/dödades av vildsvin, 23 jakthundar
    skadades/dödades av varg.