En oskygg föräldralös ungvarg får dödas i Grangärde

Uppdaterad 8 maj
I torsdags sade länsstyrelsen ja till skyddsjakt på två ungvargar från Tensenreviret som sedan mars håller till i Grangärdeområdet nordväst om Ludvika. Nu är detta ändrat att gälla bara en varg.
Det var andra gången sedan i mars som en skyddsjaktsansökan från jägare i byn kom in. Då resonerade Länsstyrelsen som så att det var ett övergående problem. Vargarna skulle snart dra iväg på annat håll.

Men så blev det inte och under senare tid har vargen, eller vargarna, blivit allt mer frimodig och onödigt oskygg. Härom dagen blev en kvinna med två småhundar följd av en varg som inte visade några tecken på att dra sig undan vad kvinnan än gjorde.
Det som lockat vargen till området är den lätta rådjursjakten.
I vinterns jakt sköts föräldratiken i reviret, och kort därefter drog hanen iväg. Vid spårningar som gjordes efter jakten var han aldrig tillsammans med valparna. Och efter ett tag försvann hans spår helt. Det som hänt är det klassiska. Jakten och jägarna splittar familjen vilket gör att valparna inte får den vägledning de behöver innan det är dags att lämna reviret för gått. Det finns otaliga exmpel på ungvargar som inte beter sig så som allmänheten förväntar sig att vargar ska bete sig. Och då blir det krav på skyddsjakt.
Det som talar för vargarna i nuvarande läge är att det inte går att spåra dem och således inte att ringa dem. Det får bli spontan jakt med de svårigheter det innebär eftersom vargarna säkert har bättre koll på skyddsjägarna än vad de har på vargarna.

Nej nej till skyddsjakt i Riala
Däremot ser inte ut att bli någon skyddsjakt på två vargar i Rialareviret. Länsstyrelsen och Viltskadecenter säger båda nej till jakt på Naturvårdsverkets remiss. Skyddsjaktsansökan kom sedan en hund på promenad med sin matte plötsligt attackerades av en av vargarna. Hunden var ca 80 meter från ägaren då attacken kom. Den som sökt jakten är en jaktarrendator i det aktuella området.

Annonser

Varg hittades död efter bilolycka (Uppdaterad 58)

På måndagsmorgonen påkördes en varg till döds norr om Karlstad på E45 vid Frykerud. Vargen försvann på olyckplatsen men uppträdde tydligt skadad. Den återfanns senare 300 från vägen och var då död. Vargen var en tik och varg nr 58 som dödats i Sverige/Norge sedan 21 december 09.
http://nwt.se/kil/article763643.ece

I Leksand använde sig en fårägare av nödvärnsrätten och sköt en hund som dödat ett 20-tal får senaste månaden. Hunden var varglik men ändå en hund.

Den vargliknande hunden

Och någonstans finns en husse eller matte som en gång satte ett halsband på hunden. Polisen ska chippa hundkroppen för att se om man hitta ett chip och vägen till en ägare. Hunden verkar ha jagat för sin överlevnad och den var halt enligt tidigare vittnen.
http://www.dt.se/nyheter/leksand/article736918.ece

Omöjlig skyddsjakt ansöks i Voxna

Som ett brev posten kom så ansökan om skyddsjakt på en varg i Voxnareviret.

Det är familjen i Räka norr och Voxnabruk som hade besök av varg för ett tag sedan som nu vill ha skyddsjakt på en varg.
I oktober förra året tog en varg en av familjens gråhundar som var lös en bit från gården. Så i mitten av maj i år kom en stor varg på besök och var framme till hundgården. Det var i princip vad som hände enligt mannens i familjen egen berättelse.

Ändå skrev t ex Svensk Jakt att det handlade en attack på hundgården, att vargen försökte ta sig in. Samma beskrivning använder Svensk Jakt nu när de skriver om skyddsjaktsansökan.

I ansökan framhåller familjen att de känner sig otrygga och fundar på att flytta från gården om det inte blir en ändring på vargsituationen.

Det är Länsstyrelsen i Gävleborg som nu har det viktiga svaret i sin hand. Det har nämligen nyligen konstaterats att en av de vargar som igen etablerat revir i Voxnadalen bär på de viktiga finskryska generna från vargen i Galvenreviret som ligger österut och granne med Voxnareviret.

Vårt tips är att det inte blir någon skyddsjakt. Det skulle inte se bra ut om länsstyrelsen som sitt första beslut i det nyvunna ansvaret över rovdjuren skulle döma en viktig varg till döden för att den varit framme och tittat på en hundgård.

Här en matnyttig sida på newsmill.se med Lex Varg av Charlotte Swanstein. Läs också länken till uppgörelsen mellan Vargkrigets skapare och Jägareförbundet som ifrågasätter deras dokumentär. På sidan finns länkar till många andra intressanta debattinlägg: http://tinyurl.com/39qvgel

Varg skall inte vara ett jaktbart vilt – Jägareförbundet fråntas viltvårdsansvar

Charlotte Swanstein blev ursinnig på vargjakten i vintras och har sedan dess jobbat på att kartlägga bristerna i dagens viltvård. Arbetet resulterade i dekretert Lex Jakt som i princip går ut på att vargen inte längre skall vara ett jaktbart vilt, men också inskränkningar i Jägareförbundets inflytande på jakten över huvud taget. Dekretet har hon skickat till ansvariga politiker som hon menar har för dålig kunskap i viltfrågor för att kunna ta avgörande beslut i dessa frågor.
Charlotte Swanstein är hundpsykolog, författare, lärare från Helsingborg

Här är hennes Lex Jakt.

• Varg skall inte vara jaktbart vilt. Varg bör ses som den mångfalds
katalysator, den är. Den genetiska variationen måste ökas och det sker
lämpligast via flertalet invandrande vargar. Denna invandring kan
skyddas med hjälp från vår ursprungsbefolkning, Samerna. Skyddsjakt
på varg bör övervägas extra nogsamt och bör endast ske när alla andra
metoder för att skrämma iväg djuret/djuren inte lyckats.

• Kriminalisering av försök till och förberedelser av jaktbrott bör ske
ytterst skyndsamt. Landsbygdsbefolkningens oro för att våga anmäla
jaktbrott och eller förberedelse till det, måste tas på allvar och dessa
vittnen skall skyddas, märkbart.

• Jägarförbundens partnerskap med staten för viltvården dras in.
Naturvårdsverkets personal utökas, så att lokal förankring och lokal
kännedom upprätthålls av viltvårdare inom Naturvårdverkets tjänst.
Viltvårdsfonden styrs om för att täcka denna utökning av personal och
deras tjänsteutövning för viltvården.

• Jaktvapenlicenslagen ses över, så att uppskjutning måste ske vart tredje
år, för att säkerställa skyttekunskapen och för att upprätthåll kontakt
med innehavare av vapen.

• Jakt med fällfångst av lo förbjuds.

• Lagen kring fällfångst bör snarast ses över och bör bland annat
innehålla bättre kontroll av att vittjning sker i tid och korrekt av
fällorna. Att fällorna inte utgör någon risk för djur och fåglar under icke
jakttid ska säkerställas. Kontrollen av funktionsdugligheten av fällor
förstärks.

• Jakthundens rättigheter skrivs in som lag och efterlevnaden
kontrolleras. En kontrollmöjlighet är via vapenlicensinnehavets
varande. En annan via jaktledaren och en tredje via speciell
hundkontrollant, inom djurskyddet.

Bakgrund till Lex Jakt – ett dekret till Sveriges riksdag och regering

Vargen berör svenska hjärtan
Det trodde väl ”ingen”, att vargjakt 2010 skulle ta sig sådana proportioner i
uppmärksamhet och att det i dess kölvatten bara fortsätter med protesterna.
Forskare, landsbygdsbefolkning och svensken i allmänhet upprörs av denna
jakt. Troligen för att vargen står närmre folks hjärta än vad mången trott.
Kanske för att vargen mer än något annat djur representerar mångfalden,
individualiteten, flocksamverkan och naturens innersta kärna, viljan att leva.
Men kanske främst för att vargjakten inte var befogad och för att den sköttes
med sämsta möjliga medel. Vem som helst som innehade jaktvapenlicens
kunde få chansen att skjuta varg och få behålla dess skinn. Det innebar som vi
alla vet, att både hög skadeskjutning blev resultatet och att illviljan fick råda,
då man ringade in alfapar och dödade båda djuren, trots att de hade
ungvalpar. Alla de fyra argument som framfördes som skäl till licensjakten på
varg, blottlades ett efter ett som inkorrekt.

Myndighetsansvar för de anställda
Personer som är anställda i statens tjänst på Naturvårdsverket, för att
kontrollera faunan, hotas av personer som inte tycker lika i rovdjursfrågan.
Det sker brott såsom rejäla hot och trakasserier av olika slag mot dessa
statsanställda för att de utför sitt arbete. Det syns ytterst märkligt. Inte kan
det vara annat än en blunder att Naturvårdsverket inte har korrigerat
säkerhets- och arbetsmiljöproblemen för sina anställda.
Respekt mot landsbygdens befolkning genom fungerande lagar mot illegal jakt
En anständighet mot landsbygdens befolkning vore att införa den
kriminaliserig av jaktbrott och anstiftan mot jaktbrott, som legat på regerings
bord under en alltför lång tid, närmre bestämt tio år och vilken senast
ignorerades att ingå i rovdjurspropositionens beredning under hösten 2009.
Förslag på åtgärd från WWF: s:  Försök och förberedelse till grovt jaktbrott
kriminaliseras. I jaktlagen (1987:259) införs en ny paragraf 44 a som
kriminaliserar försök och förberedelse till grovt jaktbrott genom en
hänvisning till brottsbalkens 23 kap.

Med inrättande av denna lag kan lagvårdande myndighet få verktyg till att
beivra och att fälla personer för denna typ av brott. En del av brottsligheten
har kommit upp i ljuset tacka vare dokumentären ”Vargkriget”, som sändes 2
maj 2010 i SVT 2. Dessutom kan landsbygdens befolkning äntligen få känna
sig trygga fullt ut, bli respekterade och därmed våga anmäla även jaktbrott.
Om detta inte åtgärdas snarast förefaller det som om riksdag och regering i
princip står bakom männen som bedriver illegal jakt.

Den som ser jaktbrott ska anmäla
Jaktbrott kan även beivras via inrättade av ny lag som tilläggs lagrummet om
rätten till jaktvapenlicens; kollektivt ansvar sätts i samband med
vapenlicensinnehavaren genom att beivra och att anmäla vetskap om jaktbrott
och själv avstå från sådan handling – det ger rätt till jaktvapenlicens efter
godkänd uppskjutning och sedvanlig kontroll i brottsregistret. Vi har
motsvarande lagar inom den sociala sektorn för att beivra misstänkt
barnmisshandel så juridiskt är detta inte något nytt. Dessutom bör
uppskjutning ske vart tredje år – som försäkring om god skyttekunskap.
Frivilligorganisationer ska inte agera som tillsynsmyndighet i rättstaten
Svenska Jägarförbundets roll som uppdragstagare åt staten för jakten och
viltvården har visats sig precis så oduglig som många svenskar så väl uttryckt
under bland annat denna långa vår – 2010, vilken startade med vargjakten.

Det ska inte glömmas att licensjakten på varg har tillkommit på grund av
jägarförbundets ”sakkunskap” om behovet och enorma möjligheter för
lobbying för just medel som de får av staten som viltvårdare.
Med osvikliga tilltro till Jägarförbundets kunskap och dess välvilja om vår
natur och fauna har statens inrättat ”partnerskap” med dem i frågan att
förvalta vårt vilt – av bara gammal hävd från 1930-talet utan att ha utvärderat
denna verksamhet ordentligt. Av hävd jagar herremän, och i dagens samhälle
kanske herremännen också är riksdagsmän, därav ”enkelheten” att
utlysa/behålla Jägarförbundet som förvaltare. Oavsett sanningshalten i
påståendet blir felaktigheten av denna tilltro allt tydligare. Allt fler aktörer
visar upp den totala bristen på kontroll som Jägarförbundet har för
viltvården. Man är politiskt inte ens överens om begreppets innehåll – var
finns ”vården” i viltvård?

Jägarförbundet saknar inre organisatorisk kontroll
Svenska Jägarförbundet har gått med på inplantering av några få vargar
under en begränsad tid mot att jakt på varg blir årlig – dock är det inte så att
ledningen i Jägarförbundet lyckats få med hela organisationen. Både Dalarnas
och Värmlands distrikt säger nej till inplantering av varg, de säger även nej till
varg totalt. Mörner och hans närmsta kolleger i förbundsstyrelsen säger ja till
statens beslut, men förbundet säger: Nja? En av alla sprickor som klart visar
att Jägarförbundet inte ens har den interna makt de vill påskina sig inneha,
för att förvalta Sveriges vilt.
Hade jägarförbunden varit så välvilliga och kompetenta för vår fauna, som det
ständigt proklameras, både genom att staten årligen ger dem gigantiska
summor av skattemedel (49 miljoner kronor 2009), för viltvården, hade vi
sluppit den mediala uppmärksamheten kring tjuvjägare och andra
tillkortakommanden från vargjägare. Det gäller förbundets eget uttalande
kring kompetens och omsorg om viltet, men tydligen ändå utan förmågan att
”hålla rent framför egen dörr”. Då hade vi sluppit se ”Vargkriget” på SVT.
Istället för att ta itu med problemen har Jägarförbundet försökt ducka – illegal
jakt på varg i vårt land av en militant grupp och jägarförbundet blundar?
Sanningen mer än naggas i kanten. Jägarförbundet vill jaga, de vill vara
största och helst det enda jaktförbundet i landet och man vill inte bli
ifrågasatt, jakten är helig – alltså ett egenintresse som ska vårda vår mångfald
och åsidosätta djurskyddslagarna?
Ingen viltvård, men utrotning
Jägarnas riskförbund har uttryckligen sagt att de inte vill acceptera varg i vårt
land. De personer som figurerade i ”Vargkriget” och som var medlemmar i en
jakt organisation var det just hos riksjägarna. ”Vargkriget” handlade om
illegal jakt på varg – till syfte att utrota djuret, med alla till buds stående
medel. Och de drar sig inte för rejäla hot mot folk som försöker stoppa dem,
det var dessutom avslutningsorden i dokumentären ”Vargkriget”.
En liten oorganiserad klick av jaktlicenshavare ska bestämma?
Sveriges befolkningsstal var i mars 2010 9 345 135 personer, 2 % av dessa är
jägarförbundsanslutna jägare. 484 005 innehar jaktvapenlicens, alltså 5,2 %
av befolkningsmängden. Långt många fler än dessa procenttal av befolkningen
är naturkännare, naturbesökare, naturarbetande, naturboende. Så att dessa 2
– 5,2 % av befolkningen ska ha 100 % rätt till beslut kring svensk viltvård är
inte bara odemokratiskt utan även lagvidrigt. Av de som är innehavare av
jaktvapenlicens i Sverige är det endast 38 % som är medlemmar i någon
jaktförening.

Jaktvapenlicens innehas totalt av 5,2 % av svenska befolkningen, varav en stor
del endast är jägare för någon vecka per år. Kanske en korrekt siffra är att
drygt 1 % av Sveriges befolkning som innehar jaktvapenlicens jagar mer eller
mindre ”kontinuerligt” under året i olika typer av jakt.
Ingen kontroll av jaktvapenlicens idag

En märklighet i samband med jaktvapenlicens är den att när man väl fått
licensen så är den livslång. I princip försvinner den aldrig. Grövre brott och
rattfylleri upphäver rätten till vapenlicens tills det att brottet är sonat – sedan
återgår vapenlicensen utan uppskjutning eller annan kontroll. Det finns heller
ingen fast åldersgräns för jaktvapenlicens utan barn kan med vuxna få skjuta
också utan egen licens. Idag finns det gott om bevis på jaktbloggar på internet
av hur lågstadiebarn skjuter skogens djur både med jaktvapen och handvapen
i sina föräldrars närvaro. Det har också hänt en del olyckor då barn blivit
skjutna eller skjutit någon av misstag.

Dags att göra en revision av jakt- och fiskekontrollen
Det finns ett stort behov av att titta närmre på landsbygden, naturen, jakten
och fisket. Ingen genomlysande, sammanhängande och miljömässig kontroll
av jakt och fiskerätten har gjorts, på årtionde. I en demokrati är naturen med
dess fauna medborgarnas, främst. Uttalad politik kring mångfald i naturen
och undertecknande av EU: s Art- och habitatdirektiv, som är en del av EU:s
grundfördrag och därmed lag även i Sverige. Det gör det omöjligt att
nonchalera årets uppmärksammade vargjakt och därmed jakten som sådan i
vårt land.

Det är inte bara önskvärt utan ett krav att Sverige fortsätter att ha
grundmurad inställning till en god djurskyddslag och ett brett perspektiv
inställt på mångfald, i naturen. Det som helt saknas är kontroll av att detta
efterlevs, vilket är en skandal och helt förbluffande av en nation som vår – vi
som ständigt skanderar rätt och riktigt, världen runt kring mångfald och
fauna.

Är fällor modern jakt?
Svenska Jägarförbundets ordförande T. Mörners liksom Mikael Karlsson
ordförande SNF och informationspolis för Dalarna Stefan Dangardt talde om
dokumentären ”Vargkriget” i SVT: s ”Go morron Sverige” den 3 maj. Under
detta samtal säger bland annat Torsten Mörner: ”Vi har tusentals av
Värmlands tunnelfälla ute i skogarna”. Det får mig att undra över fällor, är det
jakt? Sköts denna jakt korrekt mot djuret? Det finns otaliga vittnen kring
jaktbrott vad gäller fälljakt, såväl på fågel som på däggdjur. Detta är
ytterligare brott som begås i viltvårdens namn, brott som måste börja ses över
och hanteras samtidigt som det krävs en ny definition i lagen av jakt.
Onödigt många typer av fällor är det som godkänts av Naturvårdsverket.
Nitton (19) olika för mus, trettiofem (35) olika för grävling, tjugosex (26)
olika för räv, fem (5) olika för lo, femton (15) olika för skata och kråka, fyra
(4) för duvhök – men är inte den fridlyst? Vem kontrollerar att dessa fällor
endast är brukbara under jakttid? Vem ser till att jakten med fälla sköts enligt
restriktionerna för vittjande av dem? Svaret är enkelt – i princip ingen, här
litar man på att jägaren sköter sig. Tyvärr ingen god idé då fallet inte är så.
När offret är ett djur som inte kan försvara sig mot jägaren eller staten då
krävs i alla fall en tillsyn värt namnet av myndigheterna.

Den uråldriga rätten är en myt
Jakt i sig en ”uråldrig rätt” har hörts på senaste tiden som argument och
därmed ett godtyckligt ställningstagande till rätten att välja vilket djur som
skall få leva, för att denna rätt skall införlivas för befolkningen med
jaktvapenlicens. Varför hänvisa till något som inte finns skäl att längre kunna
hävda? Då var det för att folk skulle få mat på bordet och freda sig i ”laglöst”
land, nu är inte behovet där mer än för nöjes skull. Vidare jagas det ju inte
idag som förr i tiden, utan idag har jägare ultramoderna vapen, lasersikt,
signalspaning och GPS. Inte mycket av gammal tradition när det gäller
vapnen.

Skydd av tamdjur är inte samma sak som dödsdom för rovdjur
Skydd för tamdjur på bete, alltså en paragraf i djurskyddslagen – den innebär
inte att rovdjur skall skadeskjutas, förföljas, matas med åtel av något slag och
eller skjutas annat än för skyddsjakt och då skall föräldrar med valpar/ungar
vara skyddade.
Skydd av tamdjur betyder just att tamdjur ska skyddas, vilket kan ske på flera
sätt utan att det innebär dödande av rovvilt.
I redovisningen ”Faktaunderlag till Viltförvaltningsdelegationen i Gävleborgs
län” som tagits fram av Anders Ekholm, representant för denna, åskådliggörs
resultat av relativt aktiva åtgärder för tamdjursskydd mot rovvilt i länet,
vilket visar att trots förekomst av samtliga ”de fem stora”, har
rovdjursangrepp minskat och är låga i länet. Och att fler effektiva åtgärder
finns att införa för skydd av tamdjur. Ett län med mycket rovdjur och en ökad
fårnäring visar att rovdjursangreppen är mycket få, en glädjande nyhet som
talar för att de skyddsåtgärder som finns för tamdjur mot rovdjur fungerar
nära nog till hundra procent, då de används.

Stopp på civila amatörer i viltvårdsdelegationerna genast
Trots dessa ”positiva” siffror är risken stor att varje viltvårdsdelegation
kommer att medge större jaktuttag på rovdjur och då främst på varg än vad
som är behov av för skydd av tamboskap och för naturens välmående, då
parterna i viltvårdsdelegationen till huvudsak består av fler civila människor
med intresse för jakt än av människor med intresse för och kunskap om
samverkan i naturen för att uppnå balanserad mångfald, av densamma.
Därav förkastas de felaktiga nyinrättade viltvårdsdelegationer i länen.
Naturvårdsverket är den myndighet som lämpligast ser till naturens balans
och skall därmed vara den som råder över jakttryck och skyddsjakt, även i
fortsättningen. Personalstyrkan bör utökas rejält, så att lokala förankringar
och större lokalkännedom upprätthålls, hit bör också viltvårds pengar styras.
Dessutom måste personalens jävförhållanden prövas i vanlig ordning, så
kopplingarna till jakt utreds ordentligt innan någon utöver tillsyn på jakt och
viltvård.
Jägarförbunden får bedriva den verksamhet de gör som en ideell organisation
för sitt intresse men utan styrmedel för viltvården i sig.

Jakthundarnas situation måste säkerställas
I detta dekret finns också all anledning att titta närmre på jakthundens
situation, dess liv och hundhållningen som sådan. Jakthunden är i allra högsta
grad påverkad av jakten som sker i vårt land, genom sin insatts i den samma.
Det borde kräva en stark kontroll av förmågan till korrekt hundinnehav och
brukandet av hunden i skog och mark. Inom jakten är vården av arsenal och
persedlar mycket viktig del för att jakten skall kunna bedrivas på bästa sätt,
varför gäller inte detta hunden?
Har sällan hört så lite om en så känd skandal, som vildsvinshundarnas öde.
Det handlar om fel raser, fel injagning, för lite kännedom om ”grisens”
förmåga och ofta dåligt skytte. Jakthund på ”gris” lappas inte så sällan ihop av
veterinärer mer än en gång i veckan och sedan? Släpps hunden iväg igen? Har
inte veterinärerna en skyldighet att värna hundens liv och hälsa? Alltför
många runt vildsvinsjakten känner till dålig och felaktig hundhållning och
felaktig jakt med hund, ändå bara fortgår det. Hur är det med
jägarförbundens omsorg om viltet här och om jaktkamraten hunden?

Jakthundens rätt kan kontrolleras genom vissa insikter

a) Genom utbildning av jakthund med doftdiskriminering, vilket kort innebär
att man lär hunden att använda sitt främsta sinne – doftsinnet, för sökande av
vilt och eller undvikande av fel viltslag. På detta sätt undviks vargmöten för
jakthund i stor utsträckning och icke jaktbart viltslag undviks också på detta
sätt. Jakten blir kortare, lugnare och mer ren.

b) Utbildning av hundägaren kring hundens fostran genom etologiska och
moderna träningsmetoder – som det är idag är de flesta jakthundar inte
tränade i samverkan via etologiska metoder. Etologi är läran om djurs
beteende. Etologiska metoder innebär att människan lär sig förstå hundens
språk och dess sätt att lära, och arbetar efter detta sätt med inlärning.
Inlärning via etologiska metoder innebär i stort också att inlärningen sker
med positiva belöningar för rätt och ignorans för fel. Redan som valp bör
hunden tränas för samverkan med denna metod. För att få hunden/eleven att
förstå vad som väntas av den och för att lära sig knyta an till flockvillkoren är
det viktigt att flocksituationen, både under direkt träning så väl som till
vardags, är av auktoritativt förhållningssätt mot hunden och att sådan
stämningen råder i flocken.

c) Hundar är flockdjur vilket innebär att de är intresserad av att samverka
med flocken dagligen och oftast stundligen, detta innebär att hundgård endast
bör vara en tillfällig lösning för hunden, precis som djurskyddslagen
tillskriver, vilket jag vill påstå inte är fallet. Jakthundar sitter alltför lång tid i
hundgård och de har alltför lite gemenskap med sin flock rent vardagligt,
vilket klart försämrar relationen till ägaren, samarbetet vid jakten och för att
inte tala om hundens liv. En jakthund skall dessutom fysiskt tränas upp inför
jaktpassen och varvas ned efter att jaktsäsongen är avslutad, enligt adekvat
fysiologiska träningsmetoder. Det är inte att springa vid bilen eller cyklas med
en vecka till fjorton dagar innan jakten sätter igång.

d) Förutom detta skall hunden hållas väl genom god kondition, årliga
vaccinationer, allmän omvårdnad så som kloklippning, pälsskötsel, tandvård
och få god kvalité på sitt foder. Rent generellt kan sägas att alltför många
jakthundar inte sköts om på det sätt en ”jaktkamrat” bör skötas och som
stipuleras i djurskyddslagen.

Vargen är en värdefull toppredator
Sist men inte minst är kanske det märkligast att man i princip, aldrig hör i
vargdebatten och från beslutsfattare den roll som varg utgör som toppredator.
Den ”insatsen” är i högsta grad en stor del att ta hänsyn till, varg bygger
faktisk upp och håller vår natur ”frisk”. Särskilt märkligt och dessutom direkt
pinsamt är det att man är så tyst om vargens roll i naturen i år, då vi firar EU:s
år för biologisk mångfald, något som Sverige initierade under sitt förra
ordförandeskap.
Om man talar mångfald kan man inte samtidigt tala om vargjakt, i synnerhet
inte på det lilla antal vargar vi ha i vårt land och på den begränsade ytan, de
”tillåts” vara på. Mångfaldsstörningen hänger dels samman med mycket hög
del av klövvilt då främst älg, i paritet till rovvilt/varg. Dels med andra
störningar i naturen så som skogsbruk, kemikalier och utarmning av andra
arter.
Mångfald innebär ett slags symbiotiskt förhållande insekter, groddjur, växter,
pollinatörer, fåglar, däggdjur emellan. Vargen är det ända rovdjuret i vårt
land som året runt lämnar så pass mycket as efter sina måltider att det direkt
påverkar övriga djurarters möjlighet att överleva, i synnerhet vintertid. Detta
borde göra att vi värnade vargen mångt mycket starkare än vad denna vår har
påvisat.
Det påstås dessutom att fjällrävens överlevnad i vårt land direkt hänger
samman med vargförekomsten; varg spridd i större delar av landet, då alltså
även mot fjällrävens område, ger större trolighet för föda i form av as för
fjällräven. Och populationen kan få föryngringar och växa – nu är den nära
nog utrotad, i vårt land.
En frisk och varaktig vargstam i hela landet, inklusive delar av
renbetesområdet är en självklarhet. Liksom det är en självklarhet att samerna
skall ha korrekt betalt för rovdjursriven/dödad ren. Samer, naturfolk eller
ursprungsbefolkningar är de som verkligen värnade/värnar naturen – det är
det ”civiliserade” samhället som stör ”gamla vanor” och som även gör livet
svårt för dem. Dessutom kan man tycka att samerna borde ha något mer
ursprungligt sätt att ta hand om sina renar, genom mer form av vall/närvaro
åtminstone tidvis. Det är ju trots allt genom att staten och kyrkan har
förtryckt samer som deras geografiska och andra möjligheter att leva i
enlighet med traditioner har försvårats.
Med acceptans och uttalande från samerna om mångfald, kan varg lättare
vandra in i vårt land från öst och på så vis minska på inaveln i vår vargstam.
Naturlig invandring är alltid att föredra, dels eftersom det troligen är det
starkaste djuret som klarar denna ”resa”, dels för att varg inte går att
”bosätta” på speciell plats, det är ett vandrande flockdjur som söker optimal
möjlighet till att nå partner och för dem att fina eget revir.
Slutligen låt oss inte glömma att våra kära hundar härstammar från vargen.
Vi ska respektera och lära oss mer av detta värdefulla djur och inte utrota det
i vårt land.
Charlotte Swanstein
Hundpsykolog, författare, lärare
Helsingborg

Charlottes hemsida http://www.fidos.se/ där du kan ta hem en pdf för Lex Jakt

FAKTA
Sveriges Jägarförbund har 185 000 medlemmar, därav är knappt 14 000
kvinnor och 16 000 är ungdom, (ungdom räknas upp till 23 års ålder). Alltså
består jägarförbundet av 155 000 vuxna män.
Jägarnas riksförbund som nyligen fick en kvinnlig förbundsordförande,
Solveig Larsson, har 29 000 medlemmar – varav 1 827 är kvinnor.
Sveriges Yrkesjägarförening har 150 medlemmar vilka i huvudsak är
arbetstagare på gods, herresäten och i kommuner.

Lite jakthunds statistik från Agria försäkringsbolag, daterat 2009;
434 jakthundar dog i trafiken, 39 jakthundar drunknade, 12 jakthundar
skottskadades, 42 jakthundar skadades/dödades av vildsvin, 23 jakthundar
skadades/dödades av varg.

Avväpna de oseriösa jägarna

Läs texten på ”jägarens” rygg: Bevara svensk kultur Sätt vargen i bur
Vad det står på hans capa mer än varg kan vi bara fantisera om.

Är personen i fråga lämplig att få tillstånd att jaga varg?
Är han över huvud taget lämplig som jägare?
Är han trovärdig att få inneha vapenlicens?

Ett klipp från helahalsingland.se

Här kan du läsa hela artikeln:
http://tinyurl.com/18r

Carlgrens tre steg mot vargens räddning

”En ny trovärdig rovdjurspolitik” – inledningstal av miljöministern Andreas Carlgren, vid Nationellt upptaktsmöte för viltförvaltningsdelegationerna på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm 7 april 2010

En av stora svenska miljöframgångarna är det ökande antalet stora rovdjur i vår fauna.
Tillväxten har varit snabb, ett av de länder i Europa med absolut snabbast tillväxt. Modigt av Kjell Larsson och senare riksdagen att sätta upp ambitiösa mål för tio år sedan. När vi förra våren presenterade propositionen kunde vi summera att vi nått långt:
Svensk-norska stammen med cirka 3 000 björnar är betydligt fler än riksdagens miniminivå på 1 000 individer.
Kraftig utveckling från 160 – 200 järvar för tio år sedan à 700 individer och 111 föryngringar, har etappmålet på 90 föryngringar uppnåtts.
Med 300 föryngringar och cirka 1 500 individer för lo, hade vi inför vårt beslut om propositionen uppnått riksdagens miniminivå med 300 föryngringar.
Kraftig ökning av antalet kungsörnar. Nu har det varit få föryngringar senaste året, men när propositionen förbereddes fanns cirka 1 700 kungsörnar i landet – överstiger riksdagens miniminivå på 600 föryngringar per år.
Vargen var i det för några decennier sedan närmaste utrotad. För tio år sedan fanns det ännu bara cirka 80 vargar i Sverige.
Vargstammens tillväxt varit upp mot 19 procent årligen. Nu är etappmålet 20 föryngringar nått och över 200 vargar finns i våra skogar.
Trots snabb tillväxt skapas inte förutsättningar för en långsiktig livskraftig stam i Sverige. Med något undantag, har inga nya vargar har tillförts den isolerade vargstammen på tre decennier.

I underlagsrapporterna till Naturvårdsverket: Inaveln hotar på lång sikt fortplantningsförmågan. Kullarna har redan minskat kraftigt, flera exempel på att valpkullarna har halverats har visats.
I princip härstammar alla dagens omkring 200 vargar från endast tre individer. I genomsnitt är alla individer väsentligt mer besläktade med varandra än helsyskon.
”Exempelvis har flera fall av kryptorchism (som kan leda till sterilitet) och ryggkotsdefekter (som kan leda till förlamning), hjärtfel och njurfel observerats.”

En av rapporterna sammanfattade: ” Vi bedömer situationen som genetiskt akut.”
De som är berörda, på landsbygden, fäbodsbrukare, naturintresserade måste få chans till verkligt inflytande – annars urholkas acceptansen.

En grupp forskare beskrev i Dagens Nyheter 2 februari i år: ”Vetenskapliga undersökningar har visat att motståndet mot varg i varglänen har ökat de senaste fem åren, och att en majoritet där motsätter sig en ökning av vargstammen och vill begränsa den genom jakt.”
Detta var grunden när jag och vi på miljödepartementet hade dialog med miljö och jägarorganisationer, skogsintressenter och fäbodbrukare, och landsbygdsorganisationer inför propositionen förra våren.

Tre stora förändringar för att rädda vargen:

1) Beslut och ansvar flyttas närmare de berörda människorna. Naturvårdare, jägare och landsbygdsbor – ska medverka i beslut och ansvar.
Ansvaret för att säkerställa de nationella målen för livskraftiga stammar behöver tas nationellt, men ansvaret för förvaltningen bör i allt större utsträckning ske regionalt och med lokalt inflytande.
Det främjar den nödvändiga samexistensen som också är en viktig del i de riktlinjer om förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå som Europeiska kommissionen fastställde under 2008.
De viltförvaltningsdelegationer som nu inrättats vid länsstyrelserna är grunden för en samverkan lokalt. Om människor har en reell möjlighet att ha inflytande över viktiga beslut kommer också fler att stå upp för dessa beslut.
I viltförvaltningsdelegationerna ska representanter från olika samhällsintressen mötas à beslut som fattas har en bred förankring i lokalsamhället. Jag är mån om att eftersträva enighet i arbetet – stänger dörrar för framtiden om man börjar med att köra över ena eller andra gruppen. Den här dagen kommer att vara nationellt avstamp för det arbetet.

2) Nu vidtas för första gången åtgärder som gör vargarna genetiskt starkare. Det ska ske genom tillskott av nya friska vargar österifrån. Riksdagen har antagit ett nytt mål som innebär att de närmaste fem åren ska upp till 20 vargar införlivas med vargarna i landet.
Första steget är att naturlig invandring underlättas genom att invandrade vargar övervakas och fredas genom renbeteslandet ned genom landet.
I andra steget vidtas åtgärder för att varg som korsar svenska gränsen ska fredas och om det behövs också flyttas.
För det tredje förbereds aktiv flytt av vargar till Sverige, om naturlig invandring skulle visa sig otillräckligt. Regeringen har nyligen gett Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt i uppdrag att utarbeta vidare riktlinjer för aktiv införsel av vargar med östligt ursprung. Myndigheterna ska redovisa uppdraget den 31 oktober i år.
Naturvårdsverket och andra myndigheter har redan inlett arbetet genom dialog och förankring med berörda och boende i de områden som kan bli aktuella för utplantering av vargar. Den förankringsprocessen ska inte hastas igenom. Internationella erfarenheter visar att det kan behöva ta tid. Om en flytt ska lyckas krävs att alla berörda känner ansvar för dessa åtgärder.
För att lyckas måste vi också förankra de här stegen i de regioner som är berörda. Jägarorganisationerna har en viktig roll att bidra till det och jag förutsätter att ni kommer att ta det ansvaret fullt ut.

3) För att skapa förankring och trygghet är det också viktigt med en varsam och kontrollerad förvaltning av vargstammen. Förvaltningen ska både skydda vargstammen så att inte vargstammen blir mindre än 200, och se till att den inavlade stammen inte växer okontrollerat. Därför har begränsad och kontrollerad licensjakt på varg införts. Under tre år sätts ett tillfälligt tak på 210 vargar sätts för antalet vargar i Sverige. Under den tiden förbereds beslut om det långsiktiga antalet vargar i Sverige. Regeringens politik innebär att Sverige alltid ska ha en vargstam som är större än 200 vargar.
I år har licensjakten genomförts för första gången. Nu ska vi utvärdera och lära av erfarenheterna. Även om jakten, med några undantag, skett ansvarsfullt och kontrollerat, finns ändå inslag som kan göras bättre. Behöver riktlinjer skärpas, bestämmelser ändras, kontroll öka, så ska det ske.
Utgångspunkten för regeringen, så som står i den proposition vi la fram, är att jakten ska vara selektiv och genetiskt värdefulla vargar skall fredas. I Naturvårdsverkets riktlinjer undantogs bara ett revir, Galvenreviret, från jakten eftersom där fanns varg som nyligen invandrat österifrån. Det byggde på forskarnas underlag som visade att den svenska vargstammen överlag är så inavlad att det under årets licensjakt inte fanns skäl att rikta jakten mer.
Jag har tagit upp en rad frågor med Naturvårdsverket: Har jakten tillräckligt selektivt skyddat genetiskt värdefulla vargar? Hur många jägare ska delta i jakten? Har tidpunkt och rapportering fungerat tillfredsställande? Har jägarna tagit sin del av ansvaret som följer av rätten att jaga?

    Utvärderingen av årets jakt ska ligga till grund för kommande års jaktbeslut. Vi kommer att ha en begränsad licensjakt även nästa år, under förutsättning att det blir tillräckligt många föryngringar inom vargstammen i år.
    Frågan är hur många vargar som långsiktigt behövs för att vargstammen ska vara frisk och livskraftig. Det ska avgöras på grundval av noggranna forskarbedömningar och samråd med berörda, dvs. både naturvårdare, miljöorganisationer, lantbrukare, jägare och andra. Ju bättre genetik för vargarna, desto färre vargar krävs för att stammen ska vara långsiktigt livskraftig. Regeringen kommer inom kort att tillsätta en utredning med bred sammansättning som ska föreslå långsiktiga mål för rovdjursstammarna. Uppdraget ska redovisas under sommaren 2012.
    Det känns tryggt att en bred majoritet av svenska folket vill ha friska och livskraftiga vargar i svenska skogar. De undersökningar som gjorts visar också att en bred majoritet av befolkningen stöder vargjakten ​ någon undersökning pekar på dubbelt så många för som emot. Och en riksdagsmajoritet på mer än fyra femtedelar står bakom beslutet om licensjakt.

Den senaste tidens högljudda vargdebatt har visat att olika perspektiv stått långt från varandra. Jag och regeringen är beredda att ta ansvar för att skapa samling. Därför riktar jag en stark uppmaning till debattörerna: Det är viktigare att vi samlas kring långsiktiga lösningar, än att ni tar kortsiktiga mediapoäng. Det är inte ytterligheterna som kan få rätt, utan vi måste samlas för att genomföra vad folkets breda majoritet också stöder, nämligen långsiktigt friska och livskraftiga vargar, och förvaltning av vargstammen genom väl kontrollerad jakt.